En familjeuppdrag – vi för evangeliet till människor

Jag heter Pontus J. Back och föddes i Jyväskylä i augusti 1972. Samma dag som jag föddes lämnades jag bort av min biologiska mamma och adopterades till ett kärleksfullt hem med fantastiska föräldrar. För det är jag djupt tacksam.

Men när jag i alltför ung ålder fick veta att jag var adopterad skapade det en identitetskris inom mig. Något gick sönder på insidan. Utåt var jag en glad pojke, men inom mig växte en känsla av att inte höra till. Jag bar på rädsla, oro och frågor som jag inte kunde få svar på.

När jag var tolv år upptäckte jag att alkohol kunde dämpa min ångest och min inre smärta. Det var ett beslut som nästan kostade mig livet. Vid sexton års ålder var jag redan alkoholist.

År 1990 mötte jag Hannele. Vi blev förälskade, förlovade oss samma år och gifte oss i augusti 1993. Vi har fyra barn: Sebastian (född 1994), tvillingarna Jennifer och Jessica (födda 1997) samt Jeanette (född 1999). Jag är en stolt far, och min hustru har troget stått vid min sida genom alla år – även när jag levde långt borta från Gud.

År 1995 började jag turnera som rockmusiker och reste internationellt. Jag gjorde turnéer tillsammans med medlemmar från bland annat Lynyrd Skynyrd, Molly Hatchet, Whitesnake, Frankie Miller Band och Status Quo. Utåt sett såg det framgångsrikt ut. Inuti rasade allt. Rädslan och panikattackerna blev starkare, och jag försökte bedöva allt med ännu mer alkohol – och senare även droger.

Hösten 2006 var jag helt nedbruten. När jag kom hem till Finland var jag svårt sjuk. Jag kunde inte sluta dricka. Jag drack tre stora flaskor vodka varje dag bara för att överleva. Min kropp höll på att stänga ner.

Den 3 januari 2007 tog en vän med mig till en liten kyrka. Jag var berusad, fylld av skam och rädsla. Jag förväntade mig fördömelse, men möttes av kärlek. Människor lade händerna på mig och bad. Jag upplevde Guds närvaro på ett sätt jag inte kan beskriva med ord – det var varmt, tryggt och verkligt. Den kvällen överlämnade jag mitt liv till Jesus Kristus.

Sedan den natten har jag inte rört alkohol eller droger. Jesus satte mig fri.

Men fysiskt var jag fortfarande döende.

Den 10 februari 2007 lades jag in på sjukhuset i Vasa. Läkarna undersökte mig och kallade in min fru och mina barn till ett familjesamtal. De sa att min lever var förstörd, mina njurar höll på att sluta fungera, min bukspottkörtel var kraftigt inflammerad, jag hade flera blödande magsår och buken var fylld av vätska. Kroppen höll på att ge upp. De gav inget hopp om att jag skulle överleva.

Jag var döende.

Kristna kom till sjukhuset och bad för mig. De berättade vad Jesus hade gjort i deras liv, och ett litet hopp tändes. Men jag var ärligt talat livrädd. Jag hade burit på dödsrädsla sedan jag var liten.

En natt på sjukhuset hörde jag en röst fråga mig:

"När sa du senast till din fru och dina barn att du älskar dem?"

Frågan gick rakt in i hjärtat. Jag insåg att jag aldrig verkligen hade sagt till min fru att jag älskade henne. Jag hade inte funnits där för mina barn. Mitt hjärta brast. Jag började gråta och ropade:

"Jesus, om du är verklig – hjälp mig."

Samma natt, klockan två, vaknade jag. Rummet var fyllt av ett starkt, skinande ljus. Jag hörde rösten igen:

"När du reser dig ur den här sängen, gå ut och berätta för alla människor om mig och om ditt liv. Tala till de unga om farorna. Hjälp dem som kämpar med samma saker som du har kämpat med."

Sedan försvann ljuset.

Och något annat försvann också – min rädsla.

Jag grät och skrattade samtidigt. Jag visste att detta inte var slutet. Jag såg inom mig hur jag skulle spela musik igen – men nu för Jesus. Jag förstod att jag skulle skriva en bok och resa runt och berätta min livsberättelse tillsammans med musiken.

Mot alla medicinska prognoser återhämtade jag mig.

Det har nu gått snart tjugo år sedan den natten på sjukhuset då jag mötte Jesus på ett övernaturligt sätt. Jag har tagit den kallelsen på allvar. Sedan jag blev frisk har jag rest på heltid och delat mitt vittnesbörd om frihet, helande och frälsning.

Detta är en familjetjänst. Min son Sebastian reser med mig. Min hustru välsignar oss när vi åker och ber för oss när vi är ute på vägarna. Hon vet att vi gör detta för ett högre syfte än när jag tidigare turnerade i världen.

Under de senaste åren har vi rest genom Sverige, Tyskland, Nederländerna och Finland med vår Gospel Express-buss. Vi besöker kyrkor, skolor och fängelser.

Förra året hade vi särskilt starka samlingar i flera fängelser i Tyskland. När jag senare fick ett brev från en av anstalterna fick jag en tår i ögat. Brevet löd:

"Jag vill tacka er så mycket, personligen och å hela fängelseledningens vägnar. Det var ett gripande och mycket lyckat evenemang som nådde många intagna. Jag fick gåshud vid flera tillfällen. Alla deltagare är inte knutna till kyrkan. Trots det respekterades önskan från några intagna att be tillsammans, och man väntade tålmodigt. Det är inte självklart i dag! Pontus J. Backs budskap är väl anpassat till de problem som intagna och människor i allmänhet står inför.

Jag vill tacka er hjärtligt för det utmärkta samarbetet och för genomförandet med så kort varsel!"

Detta är vad det handlar om.

Det handlar inte om mig. Det handlar om Jesus Kristus – om tro, hopp och kärlek.

För att kunna fortsätta denna heltidstjänst är vi beroende av förbön, kontakter och ekonomiskt stöd, då vi inte har någon annan inkomst. Min svagaste punkt har alltid varit att tala om pengar, men mina mentorer och äldste har uppmuntrat mig att vara öppen med våra behov. Därför läser du denna presentation.

Det bästa du kan göra är att be för oss. Om du också vill stödja arbetet ekonomiskt – genom en engångsgåva eller månadsvis – är vi djupt tacksamma.

Tillsammans kan vi föra Jesus till människor – var de än befinner sig.

Det finns ingen plats där man inte kan tala om Jesus.

Gud välsigne dig!